fredag 12 maj 2017

Med fingrarna i jorden


 Efter en lång och intensiv arbetsvecka varvade jag ner under fredag eftermiddag genom att sätta fingrarna i jorden och plantera om mina chiliplantor. Det var hög tid för en del som verkligen längtade efter mer jord och näring. Att sätta dem i 5-liters krukor blev också sista omplanteringen innan flytten ut i växthuset. Tack och lov kunde jag vara utomhus för jobbet - välgörande för själen! Det blev dock i skuggan för att växterna inte skulle bli chockade. Skugga och vindstilla en kort stund är vad de klarar när de stått inne hela livet.
 Jag sätter plantorna ända nere på botten i krukan eftersom chiliplantor kan bilda nya rötter längs stjälken. Då står de stadigt och blir kraftigare - och jag spar dessutom en decimeter eller så på höjden. Alla blad som hotar komma under jord knipsas bort.
 Jag tillför också en msk basaltmjöl, ett slags vulkaniskt stenmjöl som gör plantorna stadigare och mer motståndskraftig mot sjukdomar och ohyra. Det innehåller nämligen många mineraler som plantan och frukterna tar upp. Mineraler som är nyttiga för oss och som vi får i oss via frukterna så småningom!
 Jag köper en bra jord - letar alltid efter den dyraste i butiken - för att få riktigt bra jord. Det här är en ekologisk u-jord (urn) som är grov = det finns luft i jorden så att rötterna kan andas, och ekologiskt gödslad. Givetvis får jag tillföra mer näring sen, börjar gödsla igen om ett par veckor.
Plantorna har hunnit bli stora och fina sedan jag sådde dem - de första fröna kom i jorden i november och de sista i januari. Chili har lång utvecklingstid och har du inte sått än är det bättre att köpa plantor.
Vissa plantor har redan satt frukt. Häftigast ju nu är 'Elephant' vars snabelkaraktär redan börjat visa sig. I helgen flyttar jag ut chiliplantorna i växthuset (efter att ha tömt det på andra växter och städat det noga), men jag kommer ändå att täcka dem med fiberduk i början, främst med tanke på solen - för mycket sol kan bränna plantorna.
Önskar er mycket sol och värme!
Eva

fredag 28 april 2017

Växterna vet något vi inte vet

Det här är två helt vanliga tobaksplantor som jag dragit upp från frö och som vi planterade på jobbet (Trädgårdstider) för några veckor sedan. De har som synes trivts bra och växt till sig så att varje planta fyller ut hela krukan på bredden. Ingen av dem har börjat sträcka sig uppåt ännu. Inget märkvärdigt med detta  .... om det inte vore för att:
Två andra, exakt likadana plantor, har planterats i höga smala krukor istället för låga och breda. Dessa tobaksplantor har inte alls brett ut sig lika mycket på bredden utan istället börjat växa på höjden. Eftersom det är två växter av varje slag och exakt likadana plantor/krukor så är detta ingen slump.

Alltså: växterna vet att de sitter i en bred och grund kruka respektive smal och djup. De kan inte se det och de har inte hört mig berätta om det och den saknar hjärna i mänsklig bemärkelse för att förstå detta, men de vet ändå. Sannolikt är det så att den yttersta biten på rotspetsen kan känna av var krukväggen finns och därefter bestämmer den hur den ska växa ovan jord. Rötterna är alltså växtens "hjärna" där den samlar in fakta och för vidare information till övriga växtdelar som blad, stjälk och blommor.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen.
Dela gärna med er om ni har något annat bevis eller antydan till att växterna vet vad de gör och var de befinner sig. Förresten så står de i växthuset nattetid, väl skyddade mot vind, hagelstorm och kyla under ett lager bubbelplast.

Allt gott och trevlig Valborg!
Eva
PS. På torsdag den 4/5 håller jag föredrag i Höganäs bokhandel på temat När själen får grönska. Boka gärna plats redan nu!

söndag 16 april 2017

Påsk med avbrott



För mig blev påsken ett välkommet avbrott i en lång rad av arbetsdagar. Man kan bli utmattad även när man har det roligaste arbetet i världen! Därför är det underbart att tillbringa några dagar med familjen och bästa vännerna. Det är också ett slags mindfulness. Påskafton blev det en utflykt till Sofiero - trots snöblandat regn, vind och kyla.

Det var verkligen häftigt att få uppleva den allra tidigaste rhododendronblomningen (nåja kanske inte den allra första, men tidiga). Dessa buskar blommar med enorma blommor  - kanske inte lika många som de senare arterna och sorterna, men desto maffigare. Det var minst lika vackert som magnolior eller körsbärsblomning och det kändes som att vara i Japan - minus trängseln!


Tänk att det finns amaryllisröda rhododendron. Och så vackert när hälften av blommorna ligger på marken. Det är halva skönhetsupplevelsen! Och även om det var lite av en bragd att gå runt i kylan och snöblasket - ett sätt för naturen att göra ett litet avbrott på vägen mot våren - så var det också häftigt att få ha hela Sofiero park (nästan) helt för oss själva.

I växthuset pågår en kokedamautställning. Annorlunda, stilrent och vackert. Missa den inte!

Fortsatt skön påsk!
Eva

torsdag 6 april 2017

Vi ses i Stockholm!

Idag, torsdag börjar Trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i Älvsjö/Stockholm. Det brukar alltid vara en härlig tillställning och liksom en start på våren. Jag kommer att vara på mässan på lördag den 8 april. Kl 12 håller jag föredrag på temat När själen får grönska på scen Pelargon. Efteråt kommer jag att stå en stund i Allt om Trädgårds monter (från kl 12.30).
Här kan du läsa mer om allt spännande som händer på mässan!

På måndag den 10 april kl 18  kommer jag att medverka på en trädgårds/författarkväll på NK bokhandel. Där kommer även Elisabeth Svalin och Hannu Sarenström att vara med. Ingen föranmälan krävs. Här kan du läsa mer om denna kväll.

Jag hoppas vi ses!
Allt gott,
Eva

lördag 1 april 2017

Själv är inte ensam

 Jag är en social person som gärna snackar och umgås med vänner och bekanta och mer än gärna träffar nya personer. Men. Jag har också behov av ensamtid. Stunder när jag får vara själv med mig själv. Att gå en promenad varje dag är det skönaste jag vet. Ibland blir det en lång runda i trädgården, andra dagar bara en kort sväng ner till havet (åh vatten!) och hem igen.
 I min trädgård kan jag också ladda om. Jag går och pular lite, rycker ett ogräs, klipper ner några perenner eller bara njuter av de blommor som just slagit ut och förskönar min trädgård några dagar, veckor eller månader. När jag går där i min ensamhet hinner jag fundera på ditt och datt, men oftast tänker jag inte så mycket på att jag tänker utan hjärnan får ta sina egna vägar. Det är det allra bästa sättet att varva ner och få stressen ur kroppen och knoppen. Och jag känner mig aldrig ensam när jag är i trädgården, i skogen eller på stranden - där finns så mycket liv i form av växter, djur och känslor som kommer till mig från någonstans jag inte varit på - att det räcker långt.
Jag vet att ni är många som håller med mig om att det är trädgården och naturen som själen får tid att grönska, precis som jag skriver i min nya bok.

Är du nyfiken på att läsa mer om vad forskningen säger i ämnet eller om vad jag tänker och känner om de här frågorna så finns boken att köpa i din bokhandel, på nätet eller via min hemsida (jag signerar gärna!).
En skön och avkopplande helg önskar jag dig!
Eva

måndag 13 mars 2017

Firardags!

video
Oj, vad jag har längtat - men nu är nya boken här! Och på lördag firar jag och Lina Karna Kippel med releaseparty på Hedentorps plantskola i Ängelholm. Lina ställer också ut ett antal bilder, bland annat från boken.
Varmt välkomna! (Men du måste anmäla dig, det är bara få platser kvar.)

Allt gott!
Eva

tisdag 7 mars 2017

Trädviskaren

Talar ni med era krukväxter? Om svaret är ja, då är vi två - minst. Jag tror det är ganska vanligt. Kanske är vi inte lika många som talar med träden, som hälsar på dem när vi kommer gående, ber om ursäkt när vi beskär dem (och förklarar varför) och söker tröst hos dem när vi behöver det.
Förra året gick jag en kurs i naturkommunikation hos Charlotte Wallenborg på Österlen. Hon driver företaget The Willow tree och lär bland annat ut hur man talar med träd.
För mig kändes det spännande och intressant, men det var också utanför min bekvämlighetszon. Jag, som oftast är rationell och vill ha förklaringar till allt, skulle jag tala med träd? Och skulle de svara mig - skulle jag få skäll för alla gånger jag klipper dem?
Det visade sig inte alls vara särskilt märkvärdigt, än mindre konstigt eller knasigt. Tillsammans med Charlotte och mina kurskamrater gick jag helt enkelt ut i skogen (undersköna Stenshuvud var vi oftast vid) och satte oss under var sitt träd. Där satt vi med oss själva och trädet i ungefär en timmes tid och bara var. Ett slags meditation kan man väl kalla det för. Vissa av kurskamraterna hade gjort det här förut och bytte verkligen tankar med sina träd och fick råd och tips. Jag kände mig först lite misslyckad som inte nådde lika långt. Men jag upplevde saker på ett annat sätt, och det var okej lovade Charlotte!  Under den starka eken kände jag mig trygg, vid den yviga enen upplevde jag ett djupt lugn och intill den väldiga tallen glad och förväntansfull. Och när jag tvivlade på att det verkligen var ett slags kommunikation med växterna, då kom det - efter en hel timmes tystnad - ett enda ord till mig: Tålamod!

Om du tycker det låter hokus-pokus så tillhör du säkert de rationella, precis som jag. Vi som vill ha vetenskapliga belägg. Men det finns sådana med - bevis på hur träden kommunicerar med varandra både med dofter, underjordiska svamptrådar och kemiska signaler. De kan till och med göra ljud och förstå sin omgivning. Inte så långt ifrån hur vi människor fungerar - vi är mycket mer kemi än vi går runt och tror. Men frågar du ursprungsbefolkningar som indianer och samer, då vet de så oändligt mycket mer om den här kommunikationen än vi så kallat civiliserade människor som inte vet ett smack, eller bara lite grand.
Tänk om det faktiskt är så att vi skulle kunna kommunicera mycket mer med träden om vi bara tog oss tid att lyssna till dem och förstå hur de pratar med oss. Lägga lite tid på att förstå hur de fungerar istället för att försöka hitta liv på andra planeter. Här har vi varelser som kan skapa energi av solljus, inte påverkar miljön eller klimatet negativt och dessutom verkar ganska fredliga (fast de kanske ser oss som en "matresurs" - vi ger dem ju koldioxid, som de å andra sidan skulle kunna få utan oss. Vi skulle däremot dö ut om växterna slutade producera syre.
Jag har i alla fall börjat tro att det går att vara en trädviskare, en person som talar med träd. Börja med ett krama ett om det känns lättare. De som vet säger att man ska stänga av tänkandet och bara vara när man är tillsammans med träd. Och det får ta tid att lära sig, man cyklar ju sällan första gången man sätter sig på en tvåhjuling.
Allt gott,
Eva
PS. Nu kommer min nya bok När själen får grönska vilken dag som helst, och jag är lite prillig av förväntan tror jag. Vill du ha ett signerat ex så kan du beställa i min webshop. Jag skickar så fort jag kan, kanske redan under den här veckan. (Hoppas, hoppas!) Charlottes företag når ni på hennes hemsida.