söndag 26 februari 2017

Det krävs två för att dansa

Den senaste veckan har det varit mycket fokus på mig och min nya bok När själen får grönska. Sedan jag i måndags deltog i Fråga Doktorn i SVT har jag överöst av fina kommenterar, mejl, telefonsamtal, människor har stoppat mig när jag varit ute och gått och sagt snälla saker, det har kommit meddelanden på Facebook och här på bloggen har ni skrivit så underbara saker. Det som särskilt berört mig är att så många känner likadant och har berättelser om naturen eller trädgården att dela med sig av. Jag är lättrörd och det har kommit en och annan tår i ögonvrån, men också många leenden.
Jag har inte hämtat mig än. Det är svårt att ta beröm!
Som tur är behöver jag inte bära alla snälla ord själv utan kan dela dem med en rad personer som varit med och gjort boken. Den viktigaste av dem är fotograf Lina Karna Kippel. Jag kontaktade henne i ett tidigt skede och frågade om hon ville vara med och göra den här boken. Det innebär att hennes bilder inte bara är illustration till min text, utan fristående bilder som harmonierar med innehållet i boken. De ger hennes bild av hur det är att vara i trädgården och naturen.
Jag tycker hennes bilder har en alldeles särskild magi och tillför boken en extra dimension. It takes two to tango!


Dessutom har vi haft så kul ihop. Det är nödvändigt att ha en del sittfläsk när man ska skriva böcker så att man kan sitta på rumpan och få ner alla bokstäver. Men den roligaste biten är ju att vara ute och samla inspiration och upplevelser som kan komma till nytta när man sedan sitter och skriver.
Ibland får jag ställa upp som fotomodell och det kan bli ganska dråpliga bilder ibland som inte riktigt passar i boken eller någon annanstans. Men då har vi kunnat skratta och gott och ur den lusten kommer ofta någonting annat bra.
Andra viktiga personer är förläggare och redaktören på bokförlaget Bonnier Fakta samt en rad människor som jobbar där med det tekniska samt marknadsföring och administration samt frilansande formgivaren Klas Kihlberg. Tillsammans gör vi en bok och får ut den i bokhandeln. Till dig och alla andra som jag hoppas vill läsa den - och njuta av bilderna!

Allt gott,
Eva
PS. Nu är bara ett par veckor tills vi äntligen får hålla boken i handen. Som vi längtar! Vill du förhandsbeställa gör du det här eller här.

torsdag 23 februari 2017

När det blir mörkt

Livet ritar ingen rak linje. Ibland är det upp och ibland är det ner. En vågrörelse som jag kommit att uppskatta eftersom jag inte gillar stiltje. Men det är klart att det inte är kul när man är där nere, även om jag inte vill vara utan de känslorna och upplevelserna heller. Särskilt tufft är det de gånger jag rutschat lite för långt ner i vågdalen för att det ska kännas som att det finns en väg upp igen. Det kan handla om sjukdomar man inte rår på, en älskad pappa som dör oväntat eller känslor av skam, ångest eller ohållbar stress.
Vid dessa tillfällen betyder trädgården och naturen extra mycket för mig. Visst behöver jag då hjälp av familj och vänner, men jag behöver också ensamtid, stunder när jag vandrar i skogen, gräver i kökslandet eller bara ligger i en vitsippsäng och stirrar upp i himlen som på Lina Karna Kippels bild här ovanför. För att komma ifatt, för att känna efter vad som egentligen är viktigt här i livet och för att hitta tröst behöver jag stunderna utomhus. Svaren finns där ute, bara du lyssnar tillräckligt noga, det är i alla fall min erfarenhet.
För att min nya bok När själen får grönska inte skulle bli en hurtfrisk självhjälpsbok har jag försökt beskriva några av de här tillfällena i livet när allt inte är på topp. Sånt man sällan skriver om på Facebook. Så här skriver jag på sidan 16 i boken:

Jag ska bara. Måste. Borde. Det ska nog gå.
Men kroppen sitter som fastlimmad i soffan och
motsätter sig varje kommando. Ta dig samman för
helvete, varför är det ingen ordning på tankarna?
Hinner inte sitta här. Kan bara sitta här. Vad var det
jag skulle?
Om inte han, om bara jag, om tiden fanns. Lite
jävlar anamma kan du väl uppbåda? Trycket över
bröstet snörs åt och det droppar kallsvett längs
ryggen. Lägger mig på golvet och föreställer mig att
det är en skön sommaräng. Andas in genom näsan,
fyller magen och bröstet med luft, fortsätter tills
det känns som att syre finns i varje hålrum, ända
upp till nyckelbenen.
Håller andan så länge det går och andas långsamt
ut, i en vågrörelse från nyckelben och neråt. Avslutar
med att dra in magmusklerna så att hela kroppen är
tom på luft. Håller andan. Börjar om, andas in.
Äntligen jordad, stilla.

Varma hälsningar till er,
Eva
PS. I måndags var jag med i SVT:s program Fråga Doktorn. Om du följer den här länken kan du se inslaget (intervjun med mig kommer ca 8 minuter in i programmet). 

lördag 18 februari 2017

Doften - en tidsmaskin

Dofter är de bästa tidsmaskinerna. De kan kasta oss tillbaka i tiden och minnas förra sommaren eller hur det luktade i farmors skafferi. Det sägs att doftminnet är det som stannar allra längst i hjärnan, och som går att plocka fram långt efter det att själva upplevelsen av doften ägde rum. Kanske är det därför som alzheimerpatienter kan bli lugna och avspända om de får en bukett med blommor som växte i deras barndoms trädgård.
Den här bilden tog Lina Karna Kippel av mig när vi besökte Göteborgs Trädgårdsförening i fjol. Och vad är väl ljuvligare än att doppa näsan i en ros och dra in doften. Samtidigt som den fyller lungorna med rosendoft som händer något i både hjärnan och hjärtat! Jag känner mig glad, lite fnissig faktiskt, och avspänd på samma gång. En känsla som ligger nära den glädje som barnet känner, ren och opåverkad.
Det är de eteriska oljorna i växterna som bär doften som både är till både för att locka insekter som ska pollinera växten och som försvar mot skadedjur, svampar och bakterier. Samlingsnamnet för dessa ämnen är fytoncider, och de fungerar som växternas egen antibiotika.
Faktum är att när vi drar ner fytonciderna i lungorna så fungerar det även antibiotiskt på oss genom att stärka vårt immunförsvar. Allra mest rik på fytoncider är barrskogen, så dra ett extra djupt andetag nästa gång du vandrar förbi en gran eller tall! De eteriska oljorna påverkas oss både fysiskt och känslomässigt. Till exempel blir man lugn av lavendel, fokuserad och jordad av talldoft och pigg av citron- eller mandarindoft.
Det går även att köpa eteriska oljor på flaska, men välj ekologiska, naturliga eteriska oljor av hög kvalitet. Dessa kan du blanda i lite neutral olja som jojobaolja eller mandelolja och använda istället för ansiktskräm eller kroppslotion. Eller smörj in fotsulorna med den - där tas oljorna upp väldigt bra!
Allt gott,
Eva
PS. Plocka gärna in en bukett snödroppar nu när de tittar upp ur jorden. Vänta ett par timmars tills de stått i värmen ett tag och stoppa sedan näsan i de små blommorna. Hur doftar det? Vad känner du?

tisdag 14 februari 2017

Allt hopp är ute

Varför sitta inne - när allt hopp är ute? Det är inte alla dagar som är ljusa och lätta att ta sig igenom. Den som har sorg, smärta, känner sig bortglömd, deppig eller upplever att allt är meningslöst kan lätt bli sittande i sin stol eller liggande på sin soffa. Det kan verka som att det är det enda du klarar av eller behöver när livet är tungt. Men det bästa du kan göra är att gå ut på en helt vanlig promenad. Gärna en långpromenad i skogen eller längs stranden, men om du bara orkar ta en runda runt kvarteret är det okej till att börja med.
 Det händer massor i kroppen när vi kommer ut nämligen. En naturpromenad är bra för hjärta och kärl, för konditionen, för vikten (upp eller ned, vilket du behöver), för D-vitamintillverkningen i kroppen, för att stärka muskler och skelett och det minskar risk för en lång rad sjukdomar, från förkylning (du stärker immunförsvaret) till diabetes typ 2. Men bäst av allt - det är bra för humöret!
Den som promenerar i rask takt utomhus 1,5 timme i veckan (helst ännu mer - en halvtimme om dagen), motverkar enligt forskningen depression och kan till och med gå sig frisk från en depression på ett antal veckor. För dig som "bara" är nedstämd kan du ofta känna förbättring redan efter en enda promenad, fast det lättar förstås ännu bättre om du fortsätter ta dig ut en stund varje dag.
Själv använder jag promenader både för att hålla ryggont i schack och för att jag blir mycket gladare av det. Det är också under mina skogspromenader jag "snackar" med pappa (som inte längre är i livet), som jag löser problem och kommer på kreativa idéer. Och när jag känner att jag behöver muntras upp lite extra tar jag ett hoppsasteg eller tar sats och hoppar riktigt högt (något som fotograf Lina Karna Kippel fångat på de här bilderna). Det är liksom omöjligt att inte dra på smilbanden när man skuttar eller hoppar.
Hoppas att du också kan hitta glädjen i naturen,

Eva
PS. Nu kan du förbeställa ett signerat ex av min bok (prel utgivning 28/3) i min webshop.

fredag 10 februari 2017

Att behålla barnet inom sig


Jag känner igen ett riktigt bra klätterträd när jag ser det. Redan som liten tjej älskade jag att klättra i träd, inte ens ett fall från hög höjd (jag kastade mig som Tarzan till en gren, som tyvärr var rutten och knäcktes rakt av och det var rena turen att jag landade oskadd på båda fötterna) fick mig att sluta.
Än idag kan jag få ett ryck och klättra upp i ett träd bara sådär. I somras besökte jag och fotograf Lina Karna Kippel Jonsereds trädgårdar utanför Göteborg och där stod denna fantastiska lind som jag snabbt for upp i, utan att reflektera över varför. Trädets dragningskraft var oemotståndlig, som om det kallade på mig.
I min nya bok När själen får grönska skriver jag mycket om träden och hur de kommunicerar både med varandra och med oss. Jag vet inte hur kontakten går till, men jag känner att den finns. En sak är säker och det är att träd har en form av intelligens som vi borde utforska mera, av alla de miljarder som läggs på att ta reda på om det finns liv i universum borde några gå till dem som försöker förstå hur träd och andra växter kommunicerar. Tänk om vi skulle kunna tolka deras språk bättre. Då skulle träd som den här gamla linden kunna berätta självupplevda minnen för oss om vad som hänt flera hundra år tillbaka i tiden. Undrar vilka fler som suttit här?



I tv-serien Den vita stenen fanns ett träd där barnen kröp in och gömde sig för omvärlden. Och högt här uppe i trädet kan jag sitta och känna mig osynlig på samma sätt som Fia och Hampus samtidigt som jag har full koll på vad som händer nedanför, till exempel om någon annan är på väg upp. Jag känner mig trygg här i lindens famn, pulsen går ner och jag är totalt närvarande i mig själv.
Nästa gång du lägger märke till ett särskilt träd, stanna vid det en längre stund, öppna ditt hjärta på vid gavel och se om du kan höra, känna eller på annat sätt uppleva vad trädet har att säga dig. Det går lika bra att luta sig mot det, eller sätta sig vid dess fot, som att klättra upp.

Tycker du att de här tankarna låter spännande så finns det mer att läsa i min nya bok När själen får grönska som kommer ut i mars på Bonnier Fakta.

Bilderna är förstås tagna av Lina Karna Kippel, som snällt stannade på jorden och väntade ut mig.
Allt gott,
Eva
PS. Klättra inte högre än att du kan komma ner på egen hand igen. Efter snabbklättringen i Jonsereds-linden insåg jag plötsligt att jag är 52 år och att det är lättare att ta sig upp än att ta sig ner. Men det gick fint tack och lov. Och jag kan inte lova att jag inte gör om det. ;)

måndag 6 februari 2017

Framåtrörelse kräver hållplatser

"Reflektera över vad ordet återhämtning betyder för dig. Hinner du vänta in dina tankar? Känn efter på vilka ställen i kroppen du kan känna din puls. Framåtrörelse kräver hållplatser. Unna dig en andhämtningspaus."

Så skriver jag i min nya bok När själen får grönska som kommer ut i mars på Bonnier Fakta. Det var ord som direkt fick fotograf Lina Karna Kippel, som tagit alla bilder till boken, att tänka efter lite extra. Det är så lätt att glömma att sätta sig ner och bara tänka, eller släppa tanken fri, som jag hellre vill uppmana till. Vi tänker så mycket viktigt hela tiden att det behövs gläntor för tankar och känslor som varken är resultatinriktade eller frammanade, utan bara får komma av sig själv. Kanske blir det inte mer spännande än vad de är att stå på en hållplats och vänta på bussen. Men då får det vara så. Det är också okej.

Om du är nyfiken på boken så följ min blogg här (prenumerera gärna på inlägg) eller förbeställ boken redan nu: http://bit.ly/2kzo6BE
Allt gott,
EvaPS. Bilden där jag sitter på bänken är tagen på Kullaberg, just där berget stupar ner i havet. Här är luften fri och tankarna kan segla ut över Öresund.

torsdag 10 november 2016

Bloggpaus

Bloggar är fantastiska, men jag tycker om att vara aktuell, att diskutera trädgård och andra ämnen fram och tillbaka - ventilera tips och åsikter. Jag gillar att få snabb feedback på mina inlägg och göra nya, och att vara så mycket här och nu som möjligt. Ett aktuellt flöde helt enkelt.
Därför har facebook och instagram blivit de forum där jag publicerar bilder och tankar om mig och min trädgård. Kanske sätter jag fart på bloggen igen längre fram, men tills vidare har jag bloggpaus.

Följ eller lägg till mig som vän på Facebook - Eva Robild.
Följ mig på Instagram - Robilde
Följ mig på Twitter - @robilde

Min med hemsida www.robild.se kan du köpa signerade exemplar av mina böcker samt er noga utvalt sortiment av andras och begagnade trädgårdsböcker. Där hittar du också mer information om mina föredrag. Välkommen att höra av dig!

Bästa hälsningar
Eva